Tår i ögat

Dagen började lite smått segt. Jag förstår inte varför det är så svårt att komma upp ur sängen i Nairobi! Kan det bero på höjden?? Nairobi ligger 1820 meter över havet och syre halten i luften borde vara tunnare på denna höjden. När jag gjorde ett försök till att börja springa/jogga här i våras så kändes det ganska väl att det var tunnare syre. Det är så skönt när jag kommer upp med bra ursäkter! =)

I eftermiddag åkte jag till den kvinnogrupp som jag jobbade med i våras. Kvinnornas gemensamma nämnare är att de är HIV positiva. Min främsta uppgift var att lära en liten grupp att skriva och läsa swahili, en annan grupp hade jag engelska lektioner med. Utöver det stöttade jag och hjälpte projektledaren Pia.
I våras var det ganska mycket konflikter i gruppen och precis när jag lämnade hade gruppen splittrats. De kvinnor som valde att stanna och fullfölja Pias vision, att producera halsband och på så sätt få en inkomst, var de som jag träffade idag.
Jag har tyvärr inte haft så mycket kontakt med Pia sen jag kom hem och visste inte riktigt idag hur läget var i gruppen. När jag lämnade hade vi precis flyttat in i ett nytt hus och det var dit jag kom idag. Det första jag möttes av var 27 små söta ungar i ålder 1-3 år som skrek "How are you!" och sträckte upp sina armar emot mig. Barnskötarna visade mig till rummet där kvinnorna hade svenska klass. När jag sticker in huvudet så bryter ett jubel ut bland kvinnorna! En sådan härlig känsla steg upp inom mig så jag höll nästan på att börja gråta. Grymt vad jag tycker om dessa kvinnor!
Vid rummets kortsida ser jag två förvånade vita personer som jag hälsar på och som visar sig vara svenskar. När jag presenterar mig som Hanna så säger tjejen: "Jaha, är du Hanna som kvinnorna alltid pratar om!?"

Kvinnorna har idag ett fast jobb med månadslön att gå till. På arbetsplatsen får de hjälp med barnpassning. Precis i dagarna har de fått en stor order ifrån Sverige på 1500 smycken. I maj nästa år ska de resa till Sverige och uppträda med sång o dans och berätta om HIV/Aids. De ska stanna i en hel månad. Jag tror inte riktigt att de har förstått vilka kontraster det är mellan Göteborg och Kibera, Kibera som är södra afrikas största slum. Alltså, det är så häftigt att det har blivit en så stor förändring i kvinnornas liv! De tar fortfarande kollodialt silver som kväver HIV viruset (och varför vet inte du ngt om kollodialt silver? vad kan jag säga, titta på filmen Constant Gardener och dra därefter dina egna slutsater) och håller dem friska.

Efter ett par timmar i hos kvinnorna åkte jag ner på stan för ett styrelsemöte med Youth Assembly. Väldigt roligt att få träffa dem igen och höra alla "Welcome home!" =)

Jag kanske är lite väl hemma här i Nairobi med tanke på att jag har tagit tillvara på the African time. Styrelsemötet skulle börja 17, jag var där 17:20 och då hade precis Ruth kommit. När vi sedan skiljdes åt så tillät de mig inte ens ta en taxi (som jag som vit annars gör) trots mörkret utan Nick följde mig till bussen och såg till att jag kom med en innan han gick (gentleman uti fingertopparna). I bussen ringde jag efter en eskort (Edvin, nästa gentleman) som mötte upp mig vid busshållsplatsen och följde mig hem. Jag är inte helt dumdristig i en av världens farligaste städer.

Grädden på moset av min kenyanisering är att jag frivilligt åt ugali och kyckling kokt i tomater och lök till kvällsmat och till och med tyckte det var väldigt gott!
Känn på den Jullan! ;)