Nepal

Precis efter valet 2002 åkte jag till Nepal för undervisa i engelska på en liten primary school. Läget i landet var ganska oroligt, men i huvudstaden Kathmandu var det oftast lugnt. Det enda man märkte av oroligheterna var strejker som ytlystes av maoisterna nästan varannan vecka och soldater vid passerskontroller mellan de olika stadsdelarna som stoppade en på väg hem på kvällarna. Maoisterna älskade transportstrejker och skolstrejker, det senare drabbades jag och min skola allt för ofta av. Många undervisningsdagar försvann och om det inte var strejk så var det en hinduisk eller buddistisk festival. Den mest onödiga helgdagen då alla statliga institutioner och skolor stängda var när Kungens barnbarn skulle inta fast föda för första gången!

I våras var det stora protester på Kathmandus gator mot den maktgalna kungen Gyanendra. Kungahuset har haft en absolutmakt och kung Gyanendra har manifesterat detta genom att till exempel avskeda hela regeringen under hösten 2002 och tillsätta sina egna vänner som ministrar. Efter demonstrationerna i våras avsade sig kungen all makt. Detta var en seger både för gemene man och maoisterna vars främsta krav har varit att bli av med monarkin.

Sen i våras har det pågått fredsamtal mellan Nepals interimsregering och maoistgerillan och natten till onsdagen kom de överrens om att gerillans vapen ska ställas under FN-kontroll. En interimsregering kommer att bildas i december där det bereds plats för maoisterna och sedan ska en ny grundlag antas och val hållas.

Detta är verkligen en glädjande nyhet! I en10 års lång konflikt där så många människor har fått sätta livet till, en konflikt som inte alls har fått den internationella uppmärksamhet som hade krävts för att få till en snabbare lösning. Om Himalayas sluttningar hade gömt lite svart guld hade troligtvis konflikten varit löst för länge sen och många människoliv hade räddats.
Hur cyniskt är inte världssamfundet?