Well, it's Africa!

När man väl tror att något är planerat och klart i det här landet så händer det någonting som sätter alla planer i gungning.
Igår, efter en ganska intensiv dag i Nairobis commerce, fick jag ett mobilsamtal från en kvinna som heter Betty och som vi har bokat helgens boende och konferenslokal genom. Hon jobbar för Mada-Hotels som är ett väl respekterad hotellkedja här i Kenya. Betty berättar för mig att det har blivit ett litet misstag i bokningen och att Hunters Lodge, där vi ska vara, inte kan husera 45 personer. Ok, andas in, andas ut…och be henne ringa till Phoebe så att vi är i alla fall två som får bära samma problem.
Då jag har en förmåga att koppla ifrån problem som uppstår här på min fritid så reflekterade jag inte mer över saken förrän jag kom till kontoret idag på morgonen. Phoebe meddelade då att hon och Betty hade kommit överrens om att jag och Phoebe ska åka till Kibwezi och titta på stället.

Kibwezi ligger längs vägen till Mombasa ca en 2,5h körning från Nairobi vilket är halvvägs till Mombasa. Som jag har nämnt tidigare får inte vita vara ute på regionala vägar efter mörkrets inbrott.

Om jag och Phoebe nu skulle anse att vi inte kan vara på Hunters Lodge så är det ganska kört att dirigera om deltagarna. I Sverige skulle vi lätt slänga iväg ett e-mail, här måste man förlita sig på mobil-samtal till mobiltelefoner som kanske inte har blivit laddade på en vecka.

Kl. 12:30 kommer en taxi och hämtar oss och tar oss till Mada-Hotels huvudkontor i Nairobi. Vi fastnar självklart i bilköer och kommer dit vid 13:40. Där möts vi upp av en glad Betty och en trevlig chaufför. Vi hälsar och lovar att återkomma till henne när vi har sett ställe (hon glömmer självklart att säga att hon själv inte har varit där sen december förra året).

Väl på väg så meddelar chauffören att Betty har bett honom att först åka till flygplatsen för att hämta en person, därefter köra tillbaka till huvudkontoret och sen skulle vi åka till Kibwezi. Då flygplatsen ligger en god väg på Kibwezi så får både jag och Phoebe ett utbrott! Chauffören berättar att han hade försökt få Betty att förstå att hennes genialiska lösning inte var så genialiskt. Jag ber Phoebe ringa Betty, men hon lämnar snabbt över mobiltelefonen till mig: ”You are White!”. Ms. Hanna ringer och säger rakt på sak: “Do you really mean that we are first going to the airport and then to Kibwezi!”. Ni som känner mig vet säkerligen vilket tonfall jag har när jag sager den enda mening som besvaras med: “Ohh…well, tell the driver to go directly to Kibwezi”.
Jag meddelar svaret lugnt till chauffören sen är vi gladeligen på väg, trots hunger och törst då vi inte hann äta någon lunch eller inköpa något att dricka.

Mörkret faller här vid ungefär 18:15 och ni som är lite snabba i huvudräkning kan lätt räkna ut att med sammanlagt 5h bilkörning (om inget händer på vägen) inte ger oss mycket tid till några stopp.

30 min kvar på färden höll jag på att förgås av törst och kväser fram till chauffören att han måste stanna så att vi får köpa något att dricka.

I Kibwezi möts vi av en stank som kommer ifrån den närliggande dammen. Lodgen ligger i en härlig exotisk grönska med små gula fåglar, flerfärgade fjärilar och små söta fiskar i dammen. Tyvärr är konferenssalen inte lika exotisk då den är helt fuktskadad och det regnar in (hantverkare var dock där när vi kom och har säkerligen blivit akut inringda). Rummen är ok, men bara 20 till antal. Vi har räknat på att vi kommer att bli sammanlagt 45 stycken och kenyaner är inte så glada över att behöva dela rum med personer som de inte är släkt med.

Efter 30 min sitter vi i bilen igen på väg till Nairobi. Varken jag eller Phoebe är nöjda och skulle helst flytta workshopen, men då det är Liberal Democratic Partys egna förslag på boende så ringer vi dem och säger att de måste ta på sig ansvaret och förklara för deltagarna den dåliga standarden och förklara för dem att de måste dela rum. Därefter ringer vi till Betty och frågar när hon senast besökte stället. Vi meddelar också att vi inte tänker betala den summan hon begärt och då försöker hon muta mig med en gratis natt på ett annat Mada-hotell i Nairobi. Det kommer fram att hon själv inte har varit där sen i december förra året.

Kl 19:30 är vi hemma i kära Nairobi igen, trötta, sura och hungriga!

Tack vare den lilla dagsturen har vi ordnat lite extra jobb för oss imorgon. Egentligen skulle vi vara på Hunters Lodge nästa vecka också, men det vägrar vi. Därför måste vi nu sätta oss och ringa runt efter ett annat ställe, skriva nya brev till deltagarna som jag måste signera för hand (en mindre rolig uppgift…)