Fast i Wau - 12 okt

I lördags bar det iväg med proppeller flyg från flygplatsen i Khartoum. Flyget skulle avgå 9 men vi var tvugna att checka in redan kl 7. Det var jag och Ngino som sköter det ekomiska på kontoret. IAS flyger alltid med FNs flyg, i det här fallet World Food Programme (WFP), men det innebär inte att det är fina flyg och problemfritt. Tydligen ska man inte flyga commercial om man är rädd om sitt liv. Olycksstatistiken för sudanesiska flygbolag är inte den bästa och knappt sudaneser vill flyga med dem.
Vårt första 24 sits proppellerplan tog oss till staden Wau. En smärtfri flygning på ca 2h och 45 min. Vi landade på en knappt märkbar flygplats där vi togs emot av Vladimir som jobbar för WFP som berättade att vårt anslutningsflyg skulle komma in om ca 30 min. Vi var 6 personer som skulle vidare med nästa flyg som skulle till 3 olika ställen. När jag gick på det lilla planet för 9 passagerare berättade en kille att vi skulle gå ner efter 10 min för att hämta något och sedan fortsätta till Aweil där jag och Ngino skulle gå av. Sammanlagt skulle flygningen ta ca 30 min.
Vi lyfte utan några problem och efter ca 10 min så svänger planet kraftigt helt plötsligt. Den brittiska tjejen som satt bakom mig knackade mig då på axeln och frågade lite oroligt varför vi var på väg tillbaka. Jag förklarade att killen på mark hade berättat att vi skulle gå ner efter 10 min så jag antog att vi bara anpassade oss för landningsbanan. Men bara någon minut efter vänder sig piloten och meddelar att vi har ett minor problem med planet och måste återvända till Wau. Då blev den brittiska tjejen väldigt stirrig och orolig och får sin medpassagerar att krypa fram till piloten och fråga vad det är för problem. Piloten svarar lugnt att vi har lite problem med motorn... Medpassagegaren berättar det för oss och jag tror att vi allihopa börja gå igenom lite olika scenarior i huvudet, speciellt den brittiska tjejen som blir helt förfärrad! Jag vänder mig om och frågar om hon är ok och hon svara helt hysteriskt NEJ. Själv kände jag mig inte alls så orolig, så jag blev lite förstummad av hennes svar och vänder mig åter framåt igen och fortsätter att gå igenom vad som kan tänkas hända och vilka konsekvenser en störtning skulle innebära.. När planet sakta börja gå neråt så börjar det skaka ganska kraftigt vilket gör att stämmningen blir allt mer tryckt och brittiskan fortsätter att fråga ut sin mer vane medpassagerare vad det innebär. Samtidigt försöker jag gå igenom i mitt minne hur det brukar kännas när man landar dessa små plan. Jag har flygit med ett ganska exakt likadant till Lamu. Ngino berättade senare att hon då själv hade blivit väldigt orolig och hade börjat titta efter landningsbanan. Efter ett par minuter landar vi säkert i Wau igen och vi får reda på att de tre varningarna som vi alla har hört berodde på att motorn var lite för varm. Troligtvis hade vi kunna fortsätta vår resa och landat på det första stället, men sen hade vi nog inte kunnat lyfta igen. Även om det fanns mekaniker på flygplatsen så meddelade Vladimir att det nog inte skulle blir någon ny flygning förrän på måndag. Så nu är jag och Ngino strandade i Wau.

IAS har en del samarbetspartners här och känner till lite ytterligare organisationer som har gästhus för sina anställda och som gärna erbjuder IAS personal lite boende, men eftersom det var lördag var alla kontor stängda. Jag och Ngino var rätt säkra på att boende skulle ordna sig på något vis, i värsta fall så finns här alltid Riverlodge där man kan få bo i tält för 150 dollar per natt. Ni kan väl räkna ut vilka som trissar upp priserna!, precis FN-personal. Det som gör mig än mer irriterad är att stället drevs av ett vitt par som gör sig en härlig vinst på biståndspengar.
Innan vi lämnade flygplatsen så fick jag tag på en kille från en av våra samarbetspartners som meddelade att de hade plats för oss på sitt gästhus. Jag meddelade att vi skulle återkomma till honom när vi var inne i stan. En WFP-bil körde oss till Riverlodge där dollar-tecken började lysa i personalens ögon men vi gjorde dem snabbt besvikna och berättade att vi önskade bara något att dricka därefter skulle våra kontakter hämta oss. Jag ringer upp killen igen och han svarade artigt att sister Hana, tyvärr så har vi lite problem på kontoret vilket innebär att gästhuset inte fungerar och det kommer inte var i funktion förrän på tisdag eller onsdag då folk från Khartoum kommer. Jag skickar ett sms till Khartoum och underrätta dem om läget och efter några minuter återkommer Leif och berättar att han har pratat med Ramse i Wau som ska hjälpa oss. Jag får hans nummer och ringer upp och Ramse lovar att komma förbi om cirka 1h och lösa situationen. Samtidigt håller jag och Ngino på att hungra ihjäl. Vi har inte ätit något sen frukosten kl 6:30 och nu är klockan 15. Vi frågar servitören om det finns någon mat och han svara tyvärr inte och kocken har gått hem. Med en vädjande blick frågar jag om han inte ens har lite bröd till oss och han sticker in i köket och återkommer med tre torra frallor till oss var och lite potatis och purjolöksoppa. När vi väl har börjat äta återkommer en annan servitör och berättar att de nu har hämtat kocken som har börjat laga lunch till oss. Jag och Ngino kände oss då ganska nöjda med våra frallor och soppor och kände inte alls för att inta en ytterligare lunch. Samtidigt var det lite svårt att tacka nej när de har sprungit och hämtat kocken så vi frågar om de kan packa maten åt oss så vi kan ta den med oss.

Tiden går och ingen Ramse kommer. Jag försöker ringa honom med mobilnätverket fungerar inte. När klockan är 17:20 kommer Nginos vän Viola och berättar att om det inte löser sig med boende så kan vi bo hemma hos henne. Så här sitter jag nu, utanför hennes lilla rum med elektricitet men inget rinnande vatten eller andra bekvämligheter. Viola är en perfekt värdinna och har låtit mig och Ngino sova i hennes dubbelsäng, jag har till och med fått den enda kudden. Själv sover hon i en säng utan madrass men med snörren spända i ramen. Ärligt talat så tror jag den är bekvämare än hennes säng, fast inatt kvittade det nästan för ingen av oss sov många timmar. Lördagkväll innebär ju en del liv och rörelse och vid ca 22 så börjas det spelas religiösa swahilisånger på mycket hög volum några hus från oss. Jag lyckas slumra till men vaknar av en surrande mygga och passar samtidigt på att sätta in mina öronproppar som inte lyckades stänga ute ljudet. I en dvala tar vi oss genom natten. Jag trodde ju att framåt 02 skulle de säkert sluta spela, men de höll på fram till 6:30 och då somnade både jag och Ngino hårt. Men 7:30 vaknar vi för att göra oss iordning för church kl 8:30. Under dagen frågade jag Ngino vem det var som snackade kl 03 och hon berättar att de då tog paus med musiken och gjorde ett drama!!! Snacka om energiskt evangeliserande...eller? Hur effektivt kan det vara och vad ger det grannarna för bild av kristna?

Imorgon ska vi infinna oss på flygplatsen kl 7:30. Planet som kommer från Kenya ska avgå från Wau kl 8 eller så fort alla passagerare är på plats. Vladimir poängterade dock att vi skulle vara på plats 7:30 så det är möjligt att vi kommer iväg före avsatt tid. När vi kommer till Aweil ska vi vidare till IAS kontor i Akwem där det första som jag ska göra är att fixa internet som har varit nere i ett par veckor. Modemet ska ställas om och instruktioner som Leif har skickat över är komplicerade enligt honom, men han tror nog att jag ska fixa det. Jag hoppas det annars kommer det att bli två långa veckor i Akwem och detta blogginlägg kommer inte publiceras förrän jag är i Juba.