Tuti Island

I Khartoum möts den Blå Nilen och den Vita Nilen. Om jag inte kommer ihåg helt fel så kommer den blå Nilen från Etiopien och den vita från Uganda. I den Vita Nilen, alltså innan den möter den Blå Nilen, ligger en liten ö som heter Tuti Island. Från fastlandet tar det knappt 5 minuter med en lite båt att åka till ön.

Min vänkrets är än så länge inte så stor här men genom några sammanträffande lösa kontakter fick jag reda på att det finns en svensk kvinna som har bott över 22 år i Khartoum. Hon heter Eva och är gift med en kanadensare som heter Richard. Eva kontaktade mig tidigare i veckan och vi bestämde då att vi skulle hitta på något tillsammans på fredagen och det blev en tur till Tuti Island. Eva har besök av sin brorsdotter Maria, som är här för att läsa Arabiska, hängde också med. Vid 10-tiden blev jag upplockad i en gammal toyota och Eva körde vant ner till Nilens strand där vi tog en båt över. Väl ute på ön kändes det som att komma ut landet. Det fläktade skönt och värmen var inte alls lika påfrestande som inne i Khartoum. Vi strövade runt i lagom takt, tog bilder och Eva svarade snällt på alla möjliga frågor om Khartoum, ön och saker vi såg. Bland annat berättade hon att både jag och Maria borde söka foto-tillstånd. Det krävs egentligen för att man ska få ta bilder i Khartoum. Annars riskerar man att hamna i onåd hos polisen och med tanke på mina erfarenheter med säkerhetschefen borde jag inskaffa ett omgående. Tillståndet ger mig dock inte rätt att ta kort i södra Sudan så där får jag fortsätta min olagliga bana..som jag trots allt ha påbörjat här i Khartoum.

Efter en stund bestämde vi oss att gå till några mangoträd för skugga och en liten fika paus. På väg dit råkade jag självklart gå ner mig i leran. Beroende på vattenhöjden av Nilen så täcks ön av vatten med jämna mellanrum. När vattnet försvinner och ytan torkar spricker marken och bildar jordskorpor.

Jordskorporna mjuknar så klart när det kommer regn. Dessa jordskorpor gick vi på efter omsorgsfulla övervägande, men jag satte självklart foten fel en gång och sjönk djupt ner i den tjocka härliga leran. När jag kom hem senare hade min sko sina egna jordskorpor.

Under mangoträden fick jag ta del av bitar från Evas liv. Trots att hon har bott så länge i Sudan så har hon en äkta småländskdialekt...hon låter precis som Maria Larsson vilket inte är så konstigt då även hon är från Gnösjö. Vi tre kvinnor från GGVV-regionen fann varandra bra där under mangoträden ;) Visst är det något speciellt med smålänningar!

På vägen tillbaka till båten gick vi igenom Tuti-town som mest liknade en stad uppbyggd i ökenområde.

Jag blev även hembjuden till Eva på fika och en sen lunch. Där fick jag träffa hennes man Richard och deras 17-åriga son Daniel och kattungen Findus.

Jag spenderade resten av dagen i deras hem och fick en snabblektion i konsten att göra falafel.

Evas falafel är nog de bästa som jag har ätit någonsin! Falafel är väldigt populärt i detta land, men det är inte ofta som man får äta dem varma och direkt från oljebadet.