Work

Mitt team in Maridi. Saman, John och så jag. Veronica tar bilden.

Var är vägen?

Bli inte oroliga nu...

...men vi har precis från ett meddelande från IAS Compound i Juba att natten till i tisdags så kom 6 beväpnade män, hotade nattvakten och stal en motorcykel och 6 plaststolar. Som tur var hände detta inte natten mellan söndag och måndag då det var fullt med folk som sov där...bland annat jag.

Jag ska tillbaka till Juba kring den 13 november...jag hoppas att säkerheten är bättre då.

Efter regn kommer flygmyrorna

Idag när vi lämnade IAS Base Camp i Maridi så var vi än tittade så var det lakan uppspända med hjälp av ett par grenar som ett litet tält.

Självklart undrade jag vad alla människor höll på med. De berättade att efter regn så kommer flygmyror upp ur marken som de samlar ihop och äter.

Jag har liknande erfarenheter från Tanzania fast där grävde människorna upp myrornas bon och plockade dem. Myrorna kan ätas levande eller så plockar de bort vingarna och tillagar dem över eld eller mosas till en "god" sörja.
Smaskens helt enkelt!

Att det var myrplocka dag märkte vi också när vi behövde förmånstagare av projektet att intervjua. Inte en människa var hemma för alla var ute någonstans och plockade myror.

Igår var vi ute i samma by. Det var knappt att vi trodde att vi skulle kunna åka dig då det regnade hela dagen. Så här såg vägen ut på vissa ställen!

Juba - Maridi

Efter ett par dagar i Juba begav vi oss idag på morgonen till Maridi. Jag kan helt klart säga att det är den mest spännande bilresan som jag har genomfört i Afrika. Vi är i slutet på regnperioden här i södra Sudan och det ställer till en hel del på vägar som inte har reparerats de närmsta 20 åren.

Nedan kommer lite bilder och text från de senaste dagarna:

Min kollega Zaitun, från hennes bröllop i lördags.

Och lilla jag. Vi kom ju självklart prick klockan 14 som Zaitun bara 1h innan hade sagt till oss att göra. Vi var ganska först i kyrkan och inte förrän efter 1h fick vi gå in och sätta oss. Vid 15:30 anlände brudgummen och en stund därefter anlände bruden. Själva kyrkdelen var slut vid 19, då hade vi hunnit med både vigselceremoni och en rejäl predikan om att leva i enhet med sin hustru. En nigeriansk pastor som jag tycker väldigt mycket om. Han utmanar verkligen sudaneserna i sina predikningar för att de sluta upp med en del kulturella företeelser som inte är så positiva.

Tältet som har varit mitt och Veronicas hem de senaste dagarna i Juba. Liknande tält fick man betala $150/natt för i Wau på ett ställe som heter River Lodge.

För mamma och pappa: Detta var bilen jag åkte med när vi talades vid i söndagskväll.

Bilen som jag har färdats med idag. Vi har åkt med IAS lokala samarbetspartners Rural Action Against Hunger (RAAH) idag som också har tillgång och använder vår Base Camp här i Maridi.

Första sträckan på vår resa idag gick väldigt smärtfritt tills vi kom fram till ett stället där det var en lång kö av lastbilar. Lite längre fram satt flera lastbilar fast. Vår chaufför gick ut för att kolla läget och vi andra hängde på. Tyvärr tog jag inte med mig kameran. Vi gick förbi de lastbilar som satt fast från båda håll. Det regnade så jag och en annan kille från vår bil tog skydd under en lastbil som stod där. När vi satt där kom en vit tjej förbi och undrade vart vi var på väg. Jag svarade Maridi och hon berättade att de skulle dit också. Hon undrade var vår bil var och jag sa att den står bakom er bil, samtidigt vänder jag huvudet åt andra hållet och ser vår bil komma ut från bushen, rakt igenom all lera och förbi alla andra lastbilar som sitter fast. Vi flög snabbt upp och sprang ut i leran för att se om chauffören skulle lyckas, vilket han gjorde! Gissa om folk blev förvånade som hade stått still där i flera timmar redan när vi kom. Tyvärr tror jag att många står kvar ännu likt vid flera andra ställen längs vägen.

Nedan är lite bilder från dagens resa. Tyvärr dog batteriet i kameran efter en bit.

World Food Programmes lastbil har kört fast och en grävmaskin försöker först att lossa släpet.

Grävmaskinen har flyttat på sig och vi kunde efter att lagt i fyrhjulsdrift fortsätta vår resa.

Nu ska jag dusha. Är inte direkt fräsh efter dagens bilresa. Jag har lera långt upp på benen. Imorgon ska vi ut till en by för att göra intervjuer!

Bilder från min tid i fält

Här är lite bilder från de senaste veckorna. De kommer inte i någon kronologisk ordning och jag orkar inte justera det heller. Det är möjligt att det kommer lite fler bilder de närmsta dagarna. För den som inte vet, så är jag i fält och har bott de senaste veckorna i en by som heter Akwem. Just nu har jag mellanlandat i Juba som är huvudstaden i södra Sudan.

Marknaden i Akwem.

I det här huset har jag sovit. Dörren till vänster är till mitt rum. På bilden är också två kollegor till mig, Ngino som jobbar med ekonomi på kontoret i Khartoum och Grace som jobbar i Akwem.

Duschen. Skön på kvällen kall på morgonen :)

IAS so called Base Camp i Akwem. Hyddan i mitten (alt längst bort) är matsalen och i hyddan närmast i bilden finns det ett antal sängar för IAS staff.

Det har varit regnperiod i norra Bahr-el Ghazal provinsen där jag har varit de senaste veckorna. På grund av översvämningar hade människor byggt provisoriska bostäder längs vägen.

Min kollega Veronica som har varit ansvarig för det projekt som jag nu utvärderar.

This is Africa! Under större delen av tiden i Akwem hade min mobil mottagning på bara en plats, på toppen av den röda tanken. Därifrån kunde jag komma åt det lokala trådlösa nätverket och med lite assistans från Juba uppgradera vårt satelitmodem. Uppgraderingen hjälpte dock inte så Akwem är fortfarande utan internet.

Detta är flygplatsen i Wau.

Fast i Wau - 12 okt

I lördags bar det iväg med proppeller flyg från flygplatsen i Khartoum. Flyget skulle avgå 9 men vi var tvugna att checka in redan kl 7. Det var jag och Ngino som sköter det ekomiska på kontoret. IAS flyger alltid med FNs flyg, i det här fallet World Food Programme (WFP), men det innebär inte att det är fina flyg och problemfritt. Tydligen ska man inte flyga commercial om man är rädd om sitt liv. Olycksstatistiken för sudanesiska flygbolag är inte den bästa och knappt sudaneser vill flyga med dem.
Vårt första 24 sits proppellerplan tog oss till staden Wau. En smärtfri flygning på ca 2h och 45 min. Vi landade på en knappt märkbar flygplats där vi togs emot av Vladimir som jobbar för WFP som berättade att vårt anslutningsflyg skulle komma in om ca 30 min. Vi var 6 personer som skulle vidare med nästa flyg som skulle till 3 olika ställen. När jag gick på det lilla planet för 9 passagerare berättade en kille att vi skulle gå ner efter 10 min för att hämta något och sedan fortsätta till Aweil där jag och Ngino skulle gå av. Sammanlagt skulle flygningen ta ca 30 min.
Vi lyfte utan några problem och efter ca 10 min så svänger planet kraftigt helt plötsligt. Den brittiska tjejen som satt bakom mig knackade mig då på axeln och frågade lite oroligt varför vi var på väg tillbaka. Jag förklarade att killen på mark hade berättat att vi skulle gå ner efter 10 min så jag antog att vi bara anpassade oss för landningsbanan. Men bara någon minut efter vänder sig piloten och meddelar att vi har ett minor problem med planet och måste återvända till Wau. Då blev den brittiska tjejen väldigt stirrig och orolig och får sin medpassagerar att krypa fram till piloten och fråga vad det är för problem. Piloten svarar lugnt att vi har lite problem med motorn... Medpassagegaren berättar det för oss och jag tror att vi allihopa börja gå igenom lite olika scenarior i huvudet, speciellt den brittiska tjejen som blir helt förfärrad! Jag vänder mig om och frågar om hon är ok och hon svara helt hysteriskt NEJ. Själv kände jag mig inte alls så orolig, så jag blev lite förstummad av hennes svar och vänder mig åter framåt igen och fortsätter att gå igenom vad som kan tänkas hända och vilka konsekvenser en störtning skulle innebära.. När planet sakta börja gå neråt så börjar det skaka ganska kraftigt vilket gör att stämmningen blir allt mer tryckt och brittiskan fortsätter att fråga ut sin mer vane medpassagerare vad det innebär. Samtidigt försöker jag gå igenom i mitt minne hur det brukar kännas när man landar dessa små plan. Jag har flygit med ett ganska exakt likadant till Lamu. Ngino berättade senare att hon då själv hade blivit väldigt orolig och hade börjat titta efter landningsbanan. Efter ett par minuter landar vi säkert i Wau igen och vi får reda på att de tre varningarna som vi alla har hört berodde på att motorn var lite för varm. Troligtvis hade vi kunna fortsätta vår resa och landat på det första stället, men sen hade vi nog inte kunnat lyfta igen. Även om det fanns mekaniker på flygplatsen så meddelade Vladimir att det nog inte skulle blir någon ny flygning förrän på måndag. Så nu är jag och Ngino strandade i Wau.

IAS har en del samarbetspartners här och känner till lite ytterligare organisationer som har gästhus för sina anställda och som gärna erbjuder IAS personal lite boende, men eftersom det var lördag var alla kontor stängda. Jag och Ngino var rätt säkra på att boende skulle ordna sig på något vis, i värsta fall så finns här alltid Riverlodge där man kan få bo i tält för 150 dollar per natt. Ni kan väl räkna ut vilka som trissar upp priserna!, precis FN-personal. Det som gör mig än mer irriterad är att stället drevs av ett vitt par som gör sig en härlig vinst på biståndspengar.
Innan vi lämnade flygplatsen så fick jag tag på en kille från en av våra samarbetspartners som meddelade att de hade plats för oss på sitt gästhus. Jag meddelade att vi skulle återkomma till honom när vi var inne i stan. En WFP-bil körde oss till Riverlodge där dollar-tecken började lysa i personalens ögon men vi gjorde dem snabbt besvikna och berättade att vi önskade bara något att dricka därefter skulle våra kontakter hämta oss. Jag ringer upp killen igen och han svarade artigt att sister Hana, tyvärr så har vi lite problem på kontoret vilket innebär att gästhuset inte fungerar och det kommer inte var i funktion förrän på tisdag eller onsdag då folk från Khartoum kommer. Jag skickar ett sms till Khartoum och underrätta dem om läget och efter några minuter återkommer Leif och berättar att han har pratat med Ramse i Wau som ska hjälpa oss. Jag får hans nummer och ringer upp och Ramse lovar att komma förbi om cirka 1h och lösa situationen. Samtidigt håller jag och Ngino på att hungra ihjäl. Vi har inte ätit något sen frukosten kl 6:30 och nu är klockan 15. Vi frågar servitören om det finns någon mat och han svara tyvärr inte och kocken har gått hem. Med en vädjande blick frågar jag om han inte ens har lite bröd till oss och han sticker in i köket och återkommer med tre torra frallor till oss var och lite potatis och purjolöksoppa. När vi väl har börjat äta återkommer en annan servitör och berättar att de nu har hämtat kocken som har börjat laga lunch till oss. Jag och Ngino kände oss då ganska nöjda med våra frallor och soppor och kände inte alls för att inta en ytterligare lunch. Samtidigt var det lite svårt att tacka nej när de har sprungit och hämtat kocken så vi frågar om de kan packa maten åt oss så vi kan ta den med oss.

Tiden går och ingen Ramse kommer. Jag försöker ringa honom med mobilnätverket fungerar inte. När klockan är 17:20 kommer Nginos vän Viola och berättar att om det inte löser sig med boende så kan vi bo hemma hos henne. Så här sitter jag nu, utanför hennes lilla rum med elektricitet men inget rinnande vatten eller andra bekvämligheter. Viola är en perfekt värdinna och har låtit mig och Ngino sova i hennes dubbelsäng, jag har till och med fått den enda kudden. Själv sover hon i en säng utan madrass men med snörren spända i ramen. Ärligt talat så tror jag den är bekvämare än hennes säng, fast inatt kvittade det nästan för ingen av oss sov många timmar. Lördagkväll innebär ju en del liv och rörelse och vid ca 22 så börjas det spelas religiösa swahilisånger på mycket hög volum några hus från oss. Jag lyckas slumra till men vaknar av en surrande mygga och passar samtidigt på att sätta in mina öronproppar som inte lyckades stänga ute ljudet. I en dvala tar vi oss genom natten. Jag trodde ju att framåt 02 skulle de säkert sluta spela, men de höll på fram till 6:30 och då somnade både jag och Ngino hårt. Men 7:30 vaknar vi för att göra oss iordning för church kl 8:30. Under dagen frågade jag Ngino vem det var som snackade kl 03 och hon berättar att de då tog paus med musiken och gjorde ett drama!!! Snacka om energiskt evangeliserande...eller? Hur effektivt kan det vara och vad ger det grannarna för bild av kristna?

Imorgon ska vi infinna oss på flygplatsen kl 7:30. Planet som kommer från Kenya ska avgå från Wau kl 8 eller så fort alla passagerare är på plats. Vladimir poängterade dock att vi skulle vara på plats 7:30 så det är möjligt att vi kommer iväg före avsatt tid. När vi kommer till Aweil ska vi vidare till IAS kontor i Akwem där det första som jag ska göra är att fixa internet som har varit nere i ett par veckor. Modemet ska ställas om och instruktioner som Leif har skickat över är komplicerade enligt honom, men han tror nog att jag ska fixa det. Jag hoppas det annars kommer det att bli två långa veckor i Akwem och detta blogginlägg kommer inte publiceras förrän jag är i Juba.

Haboub

I söndags fick jag erfara min första sandstorm som på arabiska kallas Haboub. Jag var i Khartoum International Church. Kyrkan har bara tre väggar så mer än hälften av sittplatserna är ute i det fria. Som tur var satt jag långt fram och hade tre skyddande väggar och taket. Fast det går liksom inte att undkomma sanden. Det är bara att acceptera att man får sig en sanddusch och att det är sand i alla hål och krypin både på en själv och ens saker. Bilden nedan är en haboub.

Brorsan vägleder nu...

...om ni behöver datorsupport online så kan jag rekommendera min bror!

Dataexpert?

Jag har för dagen antagit en ny titel: vikarierande dataexpert. Det är väl inte så svårt i det här landet att få den titeln. Jag har omedvetet blivit upplärd av min pappa och bror. Jag ska väl erkänna att oftast vet jag inte vad ett datorproblem beror på, men jag vet ändå hur jag kan fixa problemet. Fast häromdagen så lyckades jag bara lösa ett halva problem... Jag satt på Solitaire, där jag har spenderat allt för många timmar denna veckan, och så kom en man fram till mig och viskade i örat: "My name is Stanley, my friends sit over there and we have some problems with our computer, do you think you can help us?". Jag vet inte om jag utstrålar någon slags datakompetens...det kanske beror på min lilla Acer, ju mindre dator desto kunnigare måste man vara på datorer?
I vilket fall som helst så sa jag att jag självklart kunde ta en titt för att se om jag kunde lösa problemet. Efter några minuter var problemet halvt löst...men en fullständigt lösningen lyckades jag inte med. Det är då jag börjar fundera på om jag kanske skulle lära mig något om datorer på riktigt, så att jag verkligen kan lösa hela problem. När jag hamnar i ett liknande läge i Sverige så ringer jag bara min bror...och inom några minuter är oftast problemet löst och jag har lärt mig lite ytterligare om datorer.

Idag sitter jag med en ny datorer här. En av de lokalt anställda som jobbar ute i fält har en dator som inte vill göra som han ber den om. Jag har inte en aning om vad problemet är, men jag tror att hans virusprogram har någon defekt så jag har bestämt mig för att avinstallera det och installera ett nytt virusprogram. Förhoppningsvis är problemet löst efter det... Men vem vet, problemet kanske består och då får jag väl ringa en signal till...ja, ni kan säkert gissa vem! =)

Internet

Vi har inte haft något internet på kontoret/gästhuset sen i söndags. Det är egentligen inte så farligt, men nu sammanföll det sig samtidigt som ledighet för att Ramadan är över vilket betyder att alla tekniker är lediga. Sen är Leif, Daniel, James, Zaitun och Khadmella bortresta...typ 60% av mitt kontaktnätverk här. De övriga 40% är ute i öknen...eller med familjen vilket leder till att jag får umgås med mig själv. Ganska trevligt...nattetid, men inte dagtid. Min räddning har varit kafét Solitaire som har trådlöst internet och både god mat och kaffe. Här börjar folk prata med en titt som tätt också.

Idag när jag kom hit började jag chatta med min tidigare kollega på NDI-Kenya, Dickson. Jag diskuterade en hel del med honom per mail innan jag kom hit. Han är numera stationerad i Juba. De senaste veckorna har vi inte haft någon kontakt och jag hade även glömt att meddela att jag tillslut hade fått visum. Vet ni nu vad han berättar för mig!? Att han har varit i Khartoum i 12 dagar och lämnade i måndags!! Jag blev så irriterad på mig själv att jag inte hade kontaktat honom tidigare. Här har vi alltså varit i samma stad i 12 dagar och helt omedvetna om varandras närvaro. Han kommer tillbaka den 12 oktober fast då är jag nog i södra Sudan. Förhoppningsvis kan vi stråla samman i Juba den 25 oktober då jag har tänkt infinna mig på Zaituns bröllop. Dickson berättade att NDI ska öppna ett kontor här i Khartoum och att den nya country director är Hatim som jag känner. Jag hoppas verkligen att myndigheterna ser till att NDI får klart sin registrering omgående så att jag kan börja umgås med lite trevliga NDI människor!

Hatim träffade jag första gången när jag var valobservatör för NDIs räkning (eller mer för Electoral Commission of Kenya) 2005 under folkomröstningen. Han och jag var i samma team och han hade lång erfarenhet av valobservatörsuppdrag och lärde mig vad som var viktigt att tänka på. Kunskaper som jag fick användning av när jag var valobservatör i senaste valet i Kenya.

Jag sitter och funderar på om jag ska gå hem och cykla på träningscykeln som finns i huset. Man rör inte onödigt mycket på sig här eftersom det är så varmt hela tiden. Om jag går ut nu och går hem, det är väl knappt 1,5 km, så kommer jag vara genomblöt av svett när jag väl är hemma. Enligt BBCs väder så är det bara 41 grader ute nu. Det tåls att fundera på träningscykeln...en helt dum idé är det inte!