Ms Hanna Carlsson back in Sweden

Efter 4 rätt intensiva veckor är jag nu tillbaka i Sverige. Jag landade igår och Nairobi känns redan avlägset.
Mannen som stormade in i mitt liv för ett antal veckor sedan mötte mig på flygplatsen och vi började med att isolera oss i 24h. Märkligt vad män kan göra med en...man blir ju helt kär och svag. =)

Jag sitter nu här i min lägenhetoch tittar ut mot t-banan och bilarna. Allt känns så otroligt organiserat och tyst här. Visst låter bilarna lite men det går inte att jämföra med trafiken i Nairobi med minibussar som tävlar i att ha den bästa ljudanläggningen. Om 20 min ska jag gå iväg till THS på föreläsning. Tanken att bara ha 2 föreläsningar i veckan att tänka på känns väldigt skönt. Visst trivs jag med kontorsabete och workshop, men ibland behöver man en paus från det.

Dickson frågade i torsdags när det passade mig bäst att implementera två andra projekt nästa år. Svaret återkommer jag med här på bloggen när det börja närma sig ;)

Nairobbery och businessmen

Låt mig berätta om 24h i Nairobi. Dam förlorar mobiltelefon i taxi chaufförens Simons taxi. Damen är bedrövad och lider visst både psykiskt och fysiskt enligt henne själv. Inte nog med det, Internet vill inte som hon vill på kvällen så frustrationen över icke-tekniken blir total!

Idag. Dam kommer på att det skadar inte att försöka hitta taxichauffören Simon och fråga honom om mobiltelefon. Dam finner Simon och säger:
”I thought you were coming back with my mobilephone?”
Simon reply:
“I tried to find a number on you mobilephone to call you, but I couldn’t”

Sure! Dra den där om Rödluvan och vargen med!

Nu är damen ifråga mycket glad då hon åter har fått sin mobiltelefon och har insett hur beroende hon är av den. Då damen precis har berättat för mig att hon har fått sin mobiltelefon tillbaka så händer detta mig på Oakwood Hotel (som för den delen ägs av Mada Hotels där Betty jobbar på huvudkontoret).

Vi har ett möte med the Youth Assembly då Fridah upptäcker att det är ett paraply upphakat på min väska och någon tänker precis dra till sig väskan med paraplyet. Detta paraply hålls av en kvinna som sitter tillsammans med två andra kvinnor snett bakom mig. Jag hakar snabbt av paraplyet och vänder mig om för att se hur kvinnorna kommer att bemöta mig. Även Fridah stirrar på dem medan jag återigen försöker koncentrera mig på vårt möte. Fridah viskar till mig att hon ska säga till servitören, medan kvinnorna fortsätter att prata halvhögt och låtsas som om de inte har märkt att vi har upptäckt deras försök, sen reser de sig hastigt upp. När de gör detta så säger jag med hög röst att dessa kvinnor försökte själva min väska. Då mer eller mindre rusar de ut från restaurangen. Tack vare Fridah har jag min väska med plånbok, digitalkamera och annat smått och gott kvar.

Fridah meddelade mig senare att kvinnorna var prostituerade och det är ju en slags business annars så berättade Mika för mig idag om en annan smart businessidé.

Under natten har det regnat något fruktansvärt och även under förmiddagen. Detta skapade vissa problem med översvämningarna men mera. Till exempel när Mika kom fram till skolan så hade det bildats en stor sjö på vägen och det fanns inga möjligheter att gå runt. Då hade en kille kommit på den smarta idén att erbjuda folk hans pakethållare på cykeln. För en 10 ksh (1kr) lät han folk sitta på pakethållaren och sen vadade han över med dem.
En annan person hade tagit med sig sina stövlar och erbjöd dem för 10ksh på ett håll, detta nappade Mika på (efter att han hade åkt hem första gången) och sen insåg att han var verkligen tvungen att komma till skolan.

Som sagt 24h i Nairobi.

More sweets to HC!

Jag har börjat att äta godis igen. Det var inte direkt planerat, men lika bra det då jag inte hade något bestämt datum för hur länge jag skulle hålla uppe. Än så länge är det bara norsk choklad och twist-blandning som jag har ätit. Men väl i Sverige är det väl lika bra att gå direkt in på små-godis och allt annat gott godis!

Mitt godis-stopp började 2002. Den påsken tyckte jag att jag hade ätit så mycket godis och skulle hålla uppe för en vecka. Det visade sig vara så enkelt så jag fortsatte till året därpå. När mitt godisuppehåll då bröts var jag i Nepal och hade haft en påse gott och blandat i skåpet väldigt länge. Det var verkligen hur gott som helst att vräka i sig den!

Väl hemma i Sverige så träffade jag några kompisar som ville försöka hålla uppe i en månad, så vi skrev kontrakt och radade upp saker vi fick äta såsom kakor med choklad, glass med choklad men inte till exempel kexchoklad och halstabletter. (Halstabletter anser jag att man äter som om det vore godis). Mina vänner klarade det inte hela månade ut, men jag fortsatte fram tills alltså nu. Jag kommer inte ihåg vilket datum jag bröt mitt uppehåll…men någon gång nu i November. Jag har ingen att skylla på utan får nog hänvisa till lite dålig karaktär.

På ett sätt är jag glad för att jag bröt uppehållet bara helt apropå, istället för att ha satt upp ett datum då jag skulle börja igen. Nu kommer jag nog äta i ett par månader, därefter får vi väl se.

Detta inlägg avslutar jag med att stoppa in en twist-banana i munnen. =)

Ps. för er tjejer…ni kanske har samma problem som jag någon vecka innan mensen…det där stora söt-suget som sätter in?! Jag tror jag ska skylla lite på det och att den kenyanska kulturen inte uppmuntrar till att hålla igen med godis…eller är det den norska kulturen jag ska skylla på?

Betty o Betty!

Inget går som man har tänkt i det här landet, så därför blir det inget workshop på torsdag vilket betyder att jag hade mitt sista workshop för den här gången i Kenya under gårdagen o idag. Nu har jag bara en liten ekonomisk bit kvar...såsom att betala Betty (läs tidigare inlägg) eftersom de försökte lura oss i Kibwezi. Slutade med att vi vägrade betala och ska imorgon göra upp på huvudkontoret! Ingen ska komma här o tro att de kan sätta sig på Phoebe o Hanna!

Igår måndag anlände Sofia o Klas till landet. Någon timme försenad och rejält möra efter en natts flygning. Efter en frukost på Java Coffee House åkte vi till Juja för workshop med kvinnor från the Democratic Party. Är lite för trött för att orka kommentera mer om workshop.

Ikväll har jag, Sofia o Klas ätit Etiopiskt! Imorgon väntar en intressant dag för dem på NDIs kontor medan jag o Phoebe ska bråka med Betty.

Godnatt!

Kibwezi, here we come...eller något!

Idag är det dags för nästa workshop. Om någon timme åker vi till Kibwezi, där jag och Phoebe spenderade 30 min i tisdags. Dagen har hittills inte varit helt smärtfri. Igår lyckades vi ordna ett nytt boende för Ford-Kenyas youth, vars workshop vi har nästa torsdag. Deras samordnare var förbi på kontoret och fick nya inbjudningsbrev och pengar för att ringa runt till deltagarna igen. Men idag, så ringer Lukenya Gateway, där vi hade bokat och säger att de inte kan ta emot oss! Anar ni hur irriterad man kan bli? Hur dryga kan ett Hotell bli och först säga att det inte är några problem med att ta emot oss och att de har lediga rum och sen ringer de nästa dag och säger att det inte går!
Nu har vi lyckats ordna ett nytt ställe som istället för Lukenya Gateway heter Lukenya Guesthouse och som jag antar har koppling till Lukenya Gateway.

Betty har också ringt och trakasserat oss på morgonen. Hon vill ha förstkotts betalning. Vi hälsade henne att det kunde hon glömma! Vi uttryckte oss dock lite mer diplomatiskt…

Igår kväll hade jag ett utvärderingsmöte med the Youth Assembly. Organisationen som KDU samarbeta med och som jag är projektledare för. Det är alltid lika roligt att träffa dem och de är alltid lika villiga och diskussionsbenägna. Vi pratade om årets projekt som i samband med workshopen i oktober är slut. Det som är kvar är rapportering och revision. Vi konstaterade att det hade varit ett lyckat år även om vi inte helt hade lyckats med en del förbättringar som vi hade diskuterat förra året. I helgen ska de träffas för ett större planeringsmöte inför nästa års projekt. De ska bland annat diskutera nya metoder så att vi inte fastnar i gamla rutiner och tappar glöden.

Framöver kommer det att bli ganska intensivt. Vi kommer tillbaka på lördag, sen på söndag åker vi till nästa workshop. Kommer hem från det på tisdag och drar vidare på torsdagen. På måndagen får vi storbesök från Sverige bland annat KICs general sekreterare Sofia Damm. Jag har jobbat lite med deras program för veckan och de flesta bitarna har fallit på plats. Typ bara Svenska Ambassaden som inte har återkommit med tid för ett möte. Sofia och Klas, som hon har med sig, ska vara med på workshopet som jag åker till på söndag och även workshop som är nästa torsdag.

Nu ska jag äta lite lunch innan bilen plockar upp mig.

Well, it's Africa!

När man väl tror att något är planerat och klart i det här landet så händer det någonting som sätter alla planer i gungning.
Igår, efter en ganska intensiv dag i Nairobis commerce, fick jag ett mobilsamtal från en kvinna som heter Betty och som vi har bokat helgens boende och konferenslokal genom. Hon jobbar för Mada-Hotels som är ett väl respekterad hotellkedja här i Kenya. Betty berättar för mig att det har blivit ett litet misstag i bokningen och att Hunters Lodge, där vi ska vara, inte kan husera 45 personer. Ok, andas in, andas ut…och be henne ringa till Phoebe så att vi är i alla fall två som får bära samma problem.
Då jag har en förmåga att koppla ifrån problem som uppstår här på min fritid så reflekterade jag inte mer över saken förrän jag kom till kontoret idag på morgonen. Phoebe meddelade då att hon och Betty hade kommit överrens om att jag och Phoebe ska åka till Kibwezi och titta på stället.

Kibwezi ligger längs vägen till Mombasa ca en 2,5h körning från Nairobi vilket är halvvägs till Mombasa. Som jag har nämnt tidigare får inte vita vara ute på regionala vägar efter mörkrets inbrott.

Om jag och Phoebe nu skulle anse att vi inte kan vara på Hunters Lodge så är det ganska kört att dirigera om deltagarna. I Sverige skulle vi lätt slänga iväg ett e-mail, här måste man förlita sig på mobil-samtal till mobiltelefoner som kanske inte har blivit laddade på en vecka.

Kl. 12:30 kommer en taxi och hämtar oss och tar oss till Mada-Hotels huvudkontor i Nairobi. Vi fastnar självklart i bilköer och kommer dit vid 13:40. Där möts vi upp av en glad Betty och en trevlig chaufför. Vi hälsar och lovar att återkomma till henne när vi har sett ställe (hon glömmer självklart att säga att hon själv inte har varit där sen december förra året).

Väl på väg så meddelar chauffören att Betty har bett honom att först åka till flygplatsen för att hämta en person, därefter köra tillbaka till huvudkontoret och sen skulle vi åka till Kibwezi. Då flygplatsen ligger en god väg på Kibwezi så får både jag och Phoebe ett utbrott! Chauffören berättar att han hade försökt få Betty att förstå att hennes genialiska lösning inte var så genialiskt. Jag ber Phoebe ringa Betty, men hon lämnar snabbt över mobiltelefonen till mig: ”You are White!”. Ms. Hanna ringer och säger rakt på sak: “Do you really mean that we are first going to the airport and then to Kibwezi!”. Ni som känner mig vet säkerligen vilket tonfall jag har när jag sager den enda mening som besvaras med: “Ohh…well, tell the driver to go directly to Kibwezi”.
Jag meddelar svaret lugnt till chauffören sen är vi gladeligen på väg, trots hunger och törst då vi inte hann äta någon lunch eller inköpa något att dricka.

Mörkret faller här vid ungefär 18:15 och ni som är lite snabba i huvudräkning kan lätt räkna ut att med sammanlagt 5h bilkörning (om inget händer på vägen) inte ger oss mycket tid till några stopp.

30 min kvar på färden höll jag på att förgås av törst och kväser fram till chauffören att han måste stanna så att vi får köpa något att dricka.

I Kibwezi möts vi av en stank som kommer ifrån den närliggande dammen. Lodgen ligger i en härlig exotisk grönska med små gula fåglar, flerfärgade fjärilar och små söta fiskar i dammen. Tyvärr är konferenssalen inte lika exotisk då den är helt fuktskadad och det regnar in (hantverkare var dock där när vi kom och har säkerligen blivit akut inringda). Rummen är ok, men bara 20 till antal. Vi har räknat på att vi kommer att bli sammanlagt 45 stycken och kenyaner är inte så glada över att behöva dela rum med personer som de inte är släkt med.

Efter 30 min sitter vi i bilen igen på väg till Nairobi. Varken jag eller Phoebe är nöjda och skulle helst flytta workshopen, men då det är Liberal Democratic Partys egna förslag på boende så ringer vi dem och säger att de måste ta på sig ansvaret och förklara för deltagarna den dåliga standarden och förklara för dem att de måste dela rum. Därefter ringer vi till Betty och frågar när hon senast besökte stället. Vi meddelar också att vi inte tänker betala den summan hon begärt och då försöker hon muta mig med en gratis natt på ett annat Mada-hotell i Nairobi. Det kommer fram att hon själv inte har varit där sen i december förra året.

Kl 19:30 är vi hemma i kära Nairobi igen, trötta, sura och hungriga!

Tack vare den lilla dagsturen har vi ordnat lite extra jobb för oss imorgon. Egentligen skulle vi vara på Hunters Lodge nästa vecka också, men det vägrar vi. Därför måste vi nu sätta oss och ringa runt efter ett annat ställe, skriva nya brev till deltagarna som jag måste signera för hand (en mindre rolig uppgift…)

Bränn bilen!

Vid lunch idag var jag åter tillbaka i Nairobi. Vi lämnade Kakamega igår och spenderade natten i Nakuru (2,5h körning från Nairobi) då det inte är tillåtet för privata reseföretag att köra runt med vita människor då det är mörkt. Jag är vit. Sedan har NDI i Kenya egna policies som ungefär säger detsamma fast då kvittar det vilken hudfärg man föddes med. Jag antar att det är ganska bra regler då vägarna inte är speciellt breda o väl underhållna, en del kenyaner kör som dårar "va, kan man blända av vid möte!?" o risken för vägpirater. Vägpirater, visst låter det spännande?? Jag har dock aldrig sett några...inte ens den gången i våras då vi åkte med en beväpnad vakt i bilen för att beskydda oss.

När man lämnar Nairobi så inser man hur oerhört bekvämt det är att bo där. Ta bara det här med min frustration över dåliga internetuppkopplingar! Det som är lite märkligt dock är att i det område som jag bor i här, jag bor hos Bjarte Tora, här fungerar internetuppkopplingen bättre än elen. Och om internet inte fungerar så vet man att det är hos Telkom som man ska klaga, fast när elen försvinner så vet man inte alls vart man ska klaga. Nu finns det ju något som heter generator, men husvärden är snål så han tillåter bara att generatorn är på då folk behöver laga mat, alltså några timmar på morgonen, lunch och kväll. Att jag sedan behöver tvätta mina kläder i en tvättmaskin kl 15 på eftermiddagen skiter han helt fullständigt i!

Några intressanta iakttagelser från workshopen...nja...det mesta har jag hört förut, men ett nytt kampanjknep fick jag höra! Ni män, visste ni att ett effektivt sätt att kampanja mot en kvinnlig motkandidat i riksdagsvalet är att bränna hennes bil? Att ingen tänkte på det under valet då till exempel Désirée Pethrus Engström bil var väl "stripad" med hennes namn.
Ett annat kampanjknep som jag har hört innan är att hänga ut den kvinnliga kandidaten i rikstidningen med rubriken "Prostituerad". Väldigt effektivt!

På tal om kvinnor och Désirée Pethrus Engström som är ordförande i kristdemokraternas kvinnoförbund så var Norges motsvarighet här på middag ikväll...hela presidiet för Kristeligt Folke Parti kvinnoförbund. De åt glatt köttfärsåsen gjord på kryddblandningen Royko som jag o Edvin hade slitit med. Som den enda kvinnan i huset så tog jag självklart hand om disken efter middagen... Jag vet, jag är duktig! ;)

Valsignade Kakamega?

Vi ar fortfarande kvar i Kakamega och jag sitter pa HOtellet vid en urslo datorn med en annu varre uppkoppling, modem med en hastighet pa 33.6 kbps. Datorn ar sa slo att den inte ens fixar att andra sprak pa tangentbordet. Egentligen borde jag vara nojd med att det finns internet har overhuvudtaget.
I hotellets konferensrum sitter ca 40 kvinnor ifran partiet KANU och pratar om kommunikation, att leverera ett budskap. Undervisningsspraket ar kiswahili da en av kvinnorna inte forstod engelska. Det ar valdigt aktiva kvinnor och de hamnar snabbt i hetsiga diskussion. Det amnet som brukar diskuteras hetas ar att kvinnor ar sina egna fiender. Det ar ett mantra som mannen indoktrionera kvinnorna med vilket leder till att de inte ens forsoker. Saken ar den, att det inte ar kvinnorna som ar sina egna fiende utan de politiska strukturer som mannen har byggt upp i det har landet.

Idag fick jag lara mig nagot nytt om det har landet och om hur det var nar landet var en enpartistat. Da var alla som var 18 ar och uppat tvungna att ga med i KANU, som alltsa var det enda partiet, annars fick man inte ta nagon anstallning och man kunde inte heller ansoka till Universitet. Darfor ar de flesta i Kenya fortfarande med i KANU oavsett om de reflekterar over det eller ej. Manga har inte brytt sig om att aktivt ga ur partiet.

Kakamega ligger i vastra provinsen i Kenya, nara Viktoriasjon vilket resulterar i mycket fisk pa menyn. Vastra provinsen ar valdigt vacker da det regnar har nastan varje dag och har finner man ocksa Kenyas enda regnskog. Det enda turistmal jag tror provinsen har att erbjuda.
Jag har manga nara Kenyanska vanner som kommer fran byar utanfor den lilla staden Kakamega, bland annat Mika, Richard och Edvin som bor hemma hos norrmannen Bjarte Tora, dar aven jag bor nu. Forra aret akte jag och min syster Matilda med Mika hem till hans by Shamiroli. Vi hade en underbar helg dar utan rinnande vatten och el. Kollektivtrafiken bestar av cyklar sa kallade bodaboda och de tog oss bade till regnskogen och Richards o Edvins hem.

Nu ska jag ga upp och ansluta mig till kvinnorna.

Kakamega

Jag sitter i Kakamega och ar efter 20 min helt frustrerad! Internet ar sa segt och jag maste verkligen fa ivag ett dokument till Sverige!
Vi kom hit ganska precis och ska ha workshop for kvinnor fran KANU. Forhoppningsvis blir workshopet pa engelska blandat med swahili sa att jag forstar lite.

jag far nog ge upp nu...fragan ar om jag kommer kunna publicera det har overhuvudtaget!

Nepal

Precis efter valet 2002 åkte jag till Nepal för undervisa i engelska på en liten primary school. Läget i landet var ganska oroligt, men i huvudstaden Kathmandu var det oftast lugnt. Det enda man märkte av oroligheterna var strejker som ytlystes av maoisterna nästan varannan vecka och soldater vid passerskontroller mellan de olika stadsdelarna som stoppade en på väg hem på kvällarna. Maoisterna älskade transportstrejker och skolstrejker, det senare drabbades jag och min skola allt för ofta av. Många undervisningsdagar försvann och om det inte var strejk så var det en hinduisk eller buddistisk festival. Den mest onödiga helgdagen då alla statliga institutioner och skolor stängda var när Kungens barnbarn skulle inta fast föda för första gången!

I våras var det stora protester på Kathmandus gator mot den maktgalna kungen Gyanendra. Kungahuset har haft en absolutmakt och kung Gyanendra har manifesterat detta genom att till exempel avskeda hela regeringen under hösten 2002 och tillsätta sina egna vänner som ministrar. Efter demonstrationerna i våras avsade sig kungen all makt. Detta var en seger både för gemene man och maoisterna vars främsta krav har varit att bli av med monarkin.

Sen i våras har det pågått fredsamtal mellan Nepals interimsregering och maoistgerillan och natten till onsdagen kom de överrens om att gerillans vapen ska ställas under FN-kontroll. En interimsregering kommer att bildas i december där det bereds plats för maoisterna och sedan ska en ny grundlag antas och val hållas.

Detta är verkligen en glädjande nyhet! I en10 års lång konflikt där så många människor har fått sätta livet till, en konflikt som inte alls har fått den internationella uppmärksamhet som hade krävts för att få till en snabbare lösning. Om Himalayas sluttningar hade gömt lite svart guld hade troligtvis konflikten varit löst för länge sen och många människoliv hade räddats.
Hur cyniskt är inte världssamfundet?

Tisdag

Trots att regnet strilar ner utanför fönstret så har dagen hittills varit väldigt bra. Människor svarar i sina mobiltelefoner, hotell och konferensrum blir bokade och snabba responser från Sverige. Parallellt har jag även hunnit plugga. Fy vad effektiv jag känner mig! =)

Mer porr?

Vi har fått problem! Tre av våra workshop skulle vara på ett specifikt hotell i Machakos, men nu har de avbokat oss utan att säga något till oss!
Nu försöker vi med ett annat hotell, men de är lite för dyra. Hela det här har stoppat vår fortsatta planering!

Då jag inte har kunnat göra så mycket som är relaterat till workshopen här idag, så har jag hunnit med en del annat såsom att lyssna på det omtalade inslaget på Studio Ett från i fredags angående Erotikmässan. KDU Stockholmslän gick ut med ett pressmeddelande om att de tyckte att socialministern Göran Hägglund skulle stoppa mässan då en porrstjärna var inbjuden vilket då kan tolkas som att erotik likställs med porr och " Porrindustrin är en del i av den globala könshandeln och bör motarbetas, säger styrelsen för KDU i Stockholms län".
Kommentarer om själva inslaget kan ni läsa här, här och här.

Som ni förstår har det väckt lite upprörda känslor inom KDU. De flesta i förbundsstyrelsen (FS) verkar tolka det som att KDU Stockholmslän vill förbjuda erotik, vilket är helt ok för ett distrikt i KDU att tycka om så vore fallet (nu var det inte det KDU Stockholmslän ville göra). Problematiken är att FS inte låter distrikten före en egen politik, sen att P1 lyckades få till det med titeln (chefredaktör för Ny Framtid, KDUs medlemstidning) på Stockholmsläns representant så att det kunde tolkas som hela förbundet stod bakom åsikten är en annan sak.

Jag har inte uttalat mig så mycket om KDUs nya förbundsstyrelse innan, men det jag har erfarit de senaste månaderna är att de inte verkar vara riktigt torra bakom öronen. De har problem med den demokratiska proceduren och vill styra hela förbundet med en järnhand. Jag tänker inte ge några konkreta exempel här men vissa metoder kan liknas vid vad som händer i diffusa folkrepubliker som Kenya.
Nä FS, lite skärpning nu! Vad sägs om att hitta tillbaka till idealismen och vårt kärnbudskap?
Ni kan få ett litet kampanjtips på vägen:

Make love not war, Pensionera promillen och Öppna gränserna!

LDP vs. KANU

Helgens workshop trodde vi från NDI var för kvinnor och ungdomar från Liberal Democratic Party (LDP), men ack så fel vi hade! Eller var det för Orange Democratic Movement (ODM), det nybildade koalitionspartiet?

LDP bildades efter en splittring i KANU 2002. Det nybildade LDP med sin ledare Raila Odinga bestämde sig för att stödja den nya koalitionen, NARC, som sedan vann presidentvalet mot KANUs presidentkandidat i december samma år. Efter folkomröstningen om den nya grundlagen förra året i november så ställde sig Raila med flera på nej-sidan, alltså emot president Kibaki och regeringens ställningstagande. Nej-sidan vann och under valkampanjandet hade en apelsin används som symbol (ja-sidan hade en banan) och Raila med flera bildade the Orange Democratic Movement. Denna rörelsen registrerade sig som ett parti nu i höstas. So far so good. Det lilla problemet är bara att människorna på gränsrotsnivå i partierna har inte en aning om vad som egentligen händer. Ledarna på nationellnivå gör precis som de vill utan att tillfråga eller ordna nationella kongresser för att undersöka vad majoriteten i partierna vill.

Så deltagarna som vi träffade under fredag och lördag som kommer från den centrala provinsen ansåg sig fortfarande tillhöra KANU. Samtidigt som en del av dem aldrig hade varit medlem i KANU utan hade gått med direkt i det nybildade LDP. Många kände sig väldigt osäkra inför det nybildade ODM och undrade vad som nu kommer att hända med deras parti.
Nästa lilla problem är att deltagarna kommer från stammen Kikuyu, den stam som idag presidenten kommer ifrån (presidenten kommer från Democratic Party, men idag uttalar han sig inte om vilket parti han för stunden tillhör). De har alltid trott sig vara oövervinnerliga och sen så förlorar de folkomröstningen om grundlagen och detta vände helt och hållet upp och ner på deras lilla verklighet. Många av dem vill fortfarande stödja den sittande presidenten Kibaki och vill därför inte att LDP (det intressanta här är också att LDP idag inte står bakom Kibaki utan sitter i opposition sen efter folkomröstningen då de blev kickade från regeringen) ingår en koaliation med KANU med flera.
Hänger du med? Det gör knappt jag kan jag erkänna...

Workshopen genomfördes på Kikuyu, vilket betyder att jag inte förstod någonting och inte fick förmånen att hålla ett anförande, även om deltagarna kom o tiggde om att jag skulle utbilda dem i demokrati. Bra för mitt ego att få höra det =)
Det var verkligen en grundutbildning i helgen om kvinnor och ungdomars roll i de politiska partierna, hur ett parti är organiserat, hur man kommunicera ett budskap m.m. Fredag eftermiddagen var avsatt för interndiskussion, vilket betydde att vi som presentera NDI fick lämna rummet.

Det var meningen att KANUs partiledare Uhuru Kenyatta skulle komma under fredagen. (Han var alltså presidentkandidat för partiet i valet 2002, handplockade av den förra diktatorn Moi som har format KANU). Men han fick förhinder. Hela hans närvaro hade gått ut på att få ett större stöd för ODM i den centrala provinsen. När vi lämnade i lördags så påstod det att han var på väg, men jag vet inte alls om han kom eller ej.
På tal om Moi, han handplockade Uhuru för att ta över partiledarskapet i KANU. Men Moi vill inte att KANU ska ingå i ODM vilket har skapat en ganska stor diskussion i media om hur relationen är mellan Moi och Uhuru. Uhuru har offentligt sagt att Moi måste respektera det nuvarande ledarskapet. Det är ganska stor sak att i ett land som Kenya, att Uhuru gå emot den gamla räven Moi.

Imorgon blir det kontorsarbete sen på torsdag bär det av till Kakamega som ligger i västra Kenya. Enligt mitt schema ska vi ha workshop för KANU Women...men vem kan veta säkert om det blir så?

Back to business!

Då så var jag på plats på NDIs kontor i Nairobi. Det kalla konferensrummet (där jag oftast satt i våras) har omvandlats till ett kontor med 3 skrivbord varav jag har fått tillgång till ett. Sen jag var här sist så har kontoret växt och det är mycket nya ansikten och det sitter människor överallt.
Som vanligt kommer jag först och främst arbeta med Dixon, men även Phoebe som är intern här. Redan imorgon fredag har vi workshop. Det var meningen att vi skulle ha börjat i Kakamega (Western province), men det har blivit lite ändringar så nu ska vi till Juja som ligger strax norr om Nairobi. Det första partiet som jag kommer att möta är Liberal Democratic Party och främst kvinnor och ungdomar. Vi ska utbilda dem i Role of Political Parties in a Mulit-Party Democracy, Party Organization and Management, Strategic Planning och Communication Skills. Jag fick välja ämne så den här gången blir det Party Organization and Management. Ska nu sätta mig och läsa på lite om hur partierna är organiserade här i Kenya och sedan lägga upp min lilla föreläsning.